Det var ju lite knappt ...

Hej dagboken,

Nu har jag kommit på hur mysigt det kan vara att sitta panna mot panna med exempelvis papsen. Det gjorde vi igår flera gånger medan vill höll på att åka rutschkana. Man hamnar så nära så att man nästan inte vet vad det är man tittar på, men man vet att det är den andres ögon, skojigt!

I går fick papsen också höra när jag sa pappa. Det är sant att jag ibland säger det lite annorlunda, det måste vara det som gör att de då blir så glada. Jag får nog börja göra det lite mer.

I dag är det papsen som är hemma med mig medan papa arbetar. Papsen säger att han är pappaledig, det låter mysigt, tycker jag (och nog han också). Vi har hunnit med en massa. I morse tog han fram de böcker som jag fått, som jag skall ha i badet, men papa har tvättat och gjort i ordning dem, så att jag kan äta lite på dem när jag vill. Vi la oss i deras säng, och det var så gott att jag faktiskt glömde bort att kasta mig ned efter fjärrkontrollerna. Men, jag hittade någonting nytt som jag inte sett innan. Bakom papas och papsen säng finns en knapp i väggen. När jag tryckte på den tändes taklampan! Inte undra på att de tog det sovrummet som sitt och gav mig det andra. De ligger nog och trycker på den knappen hela natten - det skulle jag gjort, om det vore mitt rum.

När vi var ute och promenerade berättade jag en kul historia för papsen. Den gick så här ungefär: glagla gojloj glaglaa goj goj gaj gaj. Jag skriver ned det här, för jag tänkte att papsen kunde använde det i en bok.

Efter promenaden träffade vi William, hans mamma och pappa och mormor utanför huset. Vi stannade ganska länge och William ville att jag skulle åka med honom på hans cykel. Det verkade kul, tyckte jag, men papsen ville inte släppa ned mig. Konstigt.

När jag satt i badet upptäckte jag en massa saker runt omkring. Jag la mig på magen i badkaret för att nå, det tyckte tydligen papsen var kul, men jag nådde inte ändå. Attans.

Sedan fick jag åka rutschkana på papsen ben. Jag ville säga rutschkana, men det kom bara ut kaukau. Det var ett svårt ord, faktiskt.