Nu är julen nästan slut. Jag har i alla fall nästan lärt mig att gå. I alla fall med någon som håller mig i händerna. I början gick jag mest på tårna, men nu sätete jag duktigt i hela foten. Nu känns det som om jag snart kommer att kunna springa, hoppa och skutta på egen hand.
De här dagarna har jag haft min kanin med mig när jag kryper omkring. Den heter Kaninen, förresten. Det vet till och med papa, för han kallar den också Kaninen. Det som är bra att alltid ha Kaninen med sig är att om man blir lite trött när man kryper, då kan man bara lägga sig ned med huvudet på Kaninen och vila lite. På fem röda är man pigg igen och kan sätta ny fart. Lite som en batteriladdare, faktiskt.
Sedan har jag lärt mig att prata nästan som de vuxna. Jag kan säga "tack, tack", även om jag måste erkänna att det låter mer som "ta, ta". Jag kan säga "allez" och nästan "encore". "Hej då" kan jag också säga, och vinka käckt på samma gång.
I dag har det snöat. Det var första gången jag har sett att allt var alldeles vitt och jättefint. Papa tog fina kort på papsen och mig.
Sa jag att jag har lärt mig att sjunga också. Jag kan inte så många sånger ännu, men lite la, la la och att vifta lite med händerna kan jag. Var det nåt mer?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar