I dag har jag haft det jättekul på dagis. Min fröken säger att alla de andra barnen gråt när deras mammor och pappor hämtar dem, men inte jag. Även om jag tycker om dagis skrattar jag när papa eller papsen kommer.
I dag har jag börjat säga ett nytt ord, jättemycket. Det är Mana. Mana, Mana, Mana. Jag heter ju det, nästan i alla fall. Man vill ju vara artig när någon frågar vad en sådan liten flicka heter, och svara snällt. Nu kan jag snart det, jag skall bara träna lite till först.
Och så fortsätter jag att stå upp. Man ser faktiskt mycket bättre när man kommer upp en bit, fast inte lika bra som när papa eller papsen bär mig. Det är ju bäst, men när de inte är i närheten får man ju göra vad man kan ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar