Hej dagboken,
Nej, just det. Jag gillar inte att borsta tänderna. Varför måste då papa och papsen förstöra mysiga stunder med att dra fram tandborsten? Egentligen är det inget fel på tandborsten, så länge jag får hålla den själv. Problemet uppstår när papa eller papsen skall tvinga in den i munnen på mig och nödvändigtvis komma åt alla tänder. Vad skall det vara bra för? Jag vet, de försöker förklara, så himla pedagogiskt, men jag har annat att tänka på med en spretig pinne i munnen än att lyssna på deras babbel. Så det så! Men vad hjälper det?
I dag har jag varit på dagis. Där har vi byggt torn. När papsen hämtade mig berättade Manon att jag är så duktig och ropar efter alla mina kompisar och kan allas förnamn. De stora också. Faffa och fafoum tyckte också att jag var duktig, för jag kunde ju alla namn i Växjö också. Och så visste jag vems alla skor var. Jag gick och pekade och talade om det. I fall någon inte skulle förstått, alltså.
Jag har ju glömt att berätta om lekplatsen hos faffa och fafoum. Den var jätterolig. Den hade en jätterolig gunga, och en rutschbana som var så skojig och som jag kunde åka nedför själv. Jag hade nog kunnat komma upp själv också, om jag bara fått försöka.
Varje gång vi gick ut och promenerade i Växjö trodde jag att vi skulle till lekplatsen. Så var det ju också - INTE! Nästan aldrig, faktiskt. Bara en massa gå, gå, gå. Fast det var ganska kul att samla stenar och små grenar. Ungefär två minuter åt gången, alltså. Sedan tyckte papa och papsen att vi skulle öra oss lite fortare, så det lyfte upp mig. Vagnen ville jag inte åka i, om det inte var sovdags, förstås. En gång gick vi ut från faffas och fafoums hus och när vi kom ned där man fortsätter rakt fram till lekplatsen och svänger av om man bara vill gå tänkte jag i alla fall att jag skulle övertyga dem om att min idé var roligare. Jag fortsatte några steg åt rätt håll medan papa och papsen började gå åt sidan som ju var? Åt FEL håll! De tittade på mig, så jag tog ett litet steg till. Då tog de också några steg till. Sedan jag. Och de. De ropade efter mig, men jag låtsades ingenting höra. Sedan bestämde de sig för att vända sig om och fortsätta sitt gående utan mig. Jaha, tänkte jag, då för väl jag min grej, liksom, och gick iväg mot lekplatsen. Men, då kom de springande efter mig och lyfte upp mig och innan jag visste ordet av, så var jag tydligen ute och promenerade i stället för att gunga ...
Jag har blivit duktig på att kliva uppför trappan själv också. Ned kan jag också gå, fast jag måste erkänna att det inte är lika lätt. Om jag håller mig i väggen är det i alla fall inte svårt att komma upp. Men jag har alltid någon bakom mig och det är kanske lite skönt ändå. Fast säg inte det till dem, då kanske de blir lite malliga ...
När vi kom upp på mitt rum lekte vi lite och jag ville komma åt alla gosedjur. De flesta ligger på golvet (fast egentligen skall de ligga i min gamla sovkorg), men en del står upp på en hylla. Papaen satte sig i fåtöljen precis under hyllan, så jag sträckte armarna mot honom så att han skulle lyfta upp mig och hjälpa till att få ned dem. Då tog han i stället mig i armarna och gav mig en stor kram. Alltså, det är mysig att kramas lite, men inte just då. Och så sa han som han alltid gör: "Får papsen en puss? får papsen en puss?" Det får han nästan aldrig, fast han får pussa på mig. Det räcker väl? I bland kan han få en liten puss. Det är samma sak med papa. Hur som helst, där kunde man ju inte ligga och vänta på att bli upplyft, så jag bestämde mig för att klättra upp på papsen i stället, så att jag kunde komma åt nallen jag ville ha. Det var ju bara att kliva på och papsen skulle hur som helst ta emot mig om jag skulle ramla. Fast det skulle jag ju inte. tjej reder sig själv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar