Pepes tur

Hej dagboken,

Nu är det pepes tur, att ha mul- och klövsjukan, alltså. Det var ju jättekonstigt. Han har varit hemma från jobbet mitt i veckan, och det var ju himla märkligt. Fast ännu konstigare har varit att han inte kan pussa på mig. Jag är ju van vid det och gillar det. När han har tagit upp mig, så har han gjort det med min rygg mot sig. Jag förstår ju att man ibland måste anpassa sig, så efter ett tag när jag ville bli buren, så började jag med att vända mig med ryggen mot honom innan jag lyfte upp armarna för att han skulle fatta. Hoppas bara att det inte varar så länge.

I dag har jag börjat kalla pepe för pape. Lite kul, sådär. Jag känner lite på det, liksom, men har inte kunnat bestämma mig om det är bättre, så jag blandar lite. Vi får se.

Och så har börjat att böja i olika tempus. Inte illa, va? När vi satt och åt och jag hade lagt lite mat på bordet, så sa jag "J'ai mis" i stället för bara "met" som jag faktiskt gjort hittills. Ja, vad kan jag säga. Man måste liksom följa med strömmen ...

I dag ringde pepe till fafoum och faffa. Då fick jag tag i telefonen och sprang iväg med den. Det var jätteroligt. Pepe är lite svullen i foten med sin sjukdom, så han kunde inte springa så fort. Jag skrattade jättemycket, och det gjorde fafoum och faffa också, för vi hade högtalartelefonen på.

Höger och vänster

Hej dagboken,

Jag glömde ju säga att jag fick väga och mäta mig hos farbror doktorn i förrgår. Nu är jag 85 centimeter och väger 10,4 kilo.

I dag har jag visat att jag kan säga höger och vänster. "A droite et à gauches" säger jag ofta, bara för att visa, liksom. Jag vet inte riktigt vad det betyder ännu, men jag känner att det kommer snart.

Min favoritsaga när jag skall lägga mig är Pelle Svenslös i plugget. Där finns en massa kissar, och på en bild finns det en liten mus med ett paraply. Fast jag säger "papaluie". Och så säger jag "släpp" till musen, för att han skall släppa paraplyet, för jag vill ta loss paraplyet från boken. Men det verkar svårt ...

Blå

Hej dagboken,

I dag var jag hemma med pepe. Pepe säger att jag har mul- och klövsjuken, men det är inte sant. Jag har fot-hand-och-munsyndromet. Det har jag nog fått på dagis. Då har man utslag på händerna, fötterna och runt munnen. Fast jag har nästan ingenting på fötterna, men mer på handlederna. Det går över av sig själv.

När vi åt lunch, åt pepe sin fläskkotlett med fingrarna. De får man ju inte göra. Papa och pepe brukar säga till mig att man skall äta med skeden eller gaffeln. "C'est pas bien", informerade jag pepe, så att han inte glömmer att det inte är bra att göra så.

När papa kom hem från jobbet hade han handlat, en massa saker. Pepe och jag stod och tittade i kassarna och jag frågade vad det var i dem. När pepe sa "grönsaker", sa jag att jag inte gillade det. "Det är till papa och pepe", sa jag. Det var väl rätt?

I dag har jag lärt mig färgen blå. Jag har en bok med lastbilar som jag gillar att titta i när jag skall sova. På framsidan finns en blå lastbil. En sådan vill jag ha. 

Nej, nej, nej och åter nej

Hej dagboken,

Ibland vill man bara säga nej. Så enkelt är det. Och vill du veta varför, så säger jag nej då också. I går var papa och jag hos Céline för att han skulle göra slingor i hennes hår. Då fick jag leka med Vaia, för Leia var lite sjuk. Och så Monette, förstås. Hon är Vaias och Leias mormor. Det var jätteroligt och de har jättemånga leksaker. Sedan kom pépé från jobbet. Han ville inte leka, han ville att vi skulle gå hem och bada. Det ville inte jag, så jag sa nej. Nej, nej, nej. Men pépé struntade i det, så vi fick gå hem ändå, fastän papa inte var färdig. Men när vi kom ut p gatan och pépé bar mig hela vägen så var det okej ändå.
När vi kom hem ville jag inte bada. Jag ville ha skinka och haricots. Klockan hade blivit så mycket, så jag hann inte med båda två. Då bestämde pépé att det var bättre att äta och att bada i dag i stället, när han kommer hem. Fast då sa jag att jag inte ville ha skinka längre. Sedan ville jag. Sedan inte. Sedan ville jag. Det var kul att titta på pépé när han inte visste vad han skulle göra. Fniss.
Jag sa också att jag ville ha choklad. "Bocolat", sa jag. Men då var det pépés tur att säga nej. Men man måste ju försöka ...

Jag har lärt mig att säga "sto" också. "Gros!" fast för det mesta säger jag "un grosse!" Till exempel när jag vill ha en "bocolat". "Un grosse!" säger jag då, för jag vill ju inte bara ha en liten bit.

Musikvideo

Hej dagboken,

När pépé kommer hem från jobbet blir jag alltid så glad. helst vill jag ju att han bara skall komma in direkt, men han måste ju ta av sig skorna, det förstår jag. Därför har jag börjat hjälpa till. Jag ställer fram hans tofflor ända framme där han står, så att det skall gå lättare för honom. Det tycker han är jättebra.

I går spelade pépé och jag in min första musikvideo. Det var tant Jennies sång med gulligill där man killar sig både på hakan och på huvudet. "Där satt den", tänkte nog pépé, för det behövdes bara en enda tagning, så bra blev den. Sedan skickade pépé den till tant Jennie, farbror Henke, faffoum och faffa och alla blev jätteglada.

I helgen har det hänt någonting i Paris. Alla pratar om det, men jag har inte förstått. Ingen vill prata med mig om det, och det kanske är lika bra det.

I lördags var vi och köpte lite mera växter till trädgården. Papa tycker inte att vi har tillräckligt, han har några hål som han måste fylla, säger han. Pépé bara skrattar åt honom.

Sedan var vi hos tata Sandie på kvällen. Hon hade glömt att gratulera mig på födelsedagen, så jag fick presenter igen. Först ett pussel, fast det var faktiskt för mindre barn och för enkelt för mig, men det sa inte papa och pépé. Vi skall nog ge det till Victoire i stället. Och så fick jag mina första duplo. Det var skojigt. Pépé och jag lekte jättemycket med det i går och byggde en kanin, en vovve och en grön mask. Papa hade packat ned min resesäng, så jag fick sova lite hos Sandie innan vi åkte hem. Då kom pépé och plockade upp mig och så fick vi låna en go' filt av Sandie som han kunde svepa in mig i. När vi kom hem till oss fick jag lägga mig direkt. Jag ville ha en saga, men papa och pépé tyckte att jag skulle sova direkt, och det gjorde jag.

I går åkte papa själv och köpte lite fler växter. Nu tror jag faktiskt inte att vi behöver mer. Men papa hittar nog något mer hål, om han bara letar lite ...

Flytta på dig!

Hej dagboken,

Nu läser papa och pepe saga för mig tillsammans varje kväll. Det var ju så lyckat första gången att de vill fortsätta med det. Först läser papa, sedan pepe. Fast egentligen är det ju jag som läser för båda två. 

När jag har varit på dagis berättar jag lite vad jag gjort. Fast mest säger jag namnet på alla som var där.  Det tycker jag att papa och pepe skall veta.

Ibland vill jag göra någonting som mina kära föräldrar inte tycker att jag skall. Till exempel, så vill jag i kanske ha en krämtub som ligger vid tvättstället när jag sitter på skötbordet. Häromdagen stod pepe i vägen, så att jag inte ens kunde se vad som fanns där. "Ôte-toi", sa jag då. "Flytta på dig" betyder det. Det gäller att vara tydlig när man pratar med de vuxna, annars kanske de inte förstår.

"C'est à moi", säger jag också. Det betyder att det är mitt. Det är också viktigt att klargöra.

Non, c'est Maïa

Hej dagboken,


I går var papa och jag hemma hela dagen. Papa och pépé hade köpt en massa saker på IKEA, så papa höll på att ordna med dem. Det var himla skojigt, för han tog ut alla knivar, gafflar och allt annat sådant för att lägga dem i nya små lådor som han sedan skulle lägga i de stora lådorna som sitter fast i skåpen. Då ville jag också vara med och leka. Han gav mig några saker, men där fanns ju så många och jag ville leka med allihop. Det tyckte papa inte var en bra idé. Jag fattar inte varför han får leka med alla grejor, men inte jag. Orättvist, eller hur?


När pépé kom hem lekte jag med honom. Medan han bytte om tog jag tag i fina lådor som låg på soffan och la ut dem jättefint på golvet i en lång rad. När pépé ville lägga tillbaka dem, sa jag "Non, c'est Maïa", för det var ju jag som höll på och inte han.


Pépé tog med mig ut i köket och tittade på de nya lådorna med alla saker i. Man är ju inte dum, så jag bad pépé om lite nya saker att leka med, men jag fick bara en. Jag tror att papa redan skvallrat om att jag fått saker innan, men jag förstår inte hur det gått till. Jag var ju med hela tiden ...


När jag fått lite att äta, haricots verts och skinka, mums filibabba, så skulle pépé lägga in mina bestick i diskmaskinen. "Non, c'est Maïa." För jag ville ju göra det själv.


Jag är faktiskt två år nu, och kan nästan allt. I helgen när pépé gjorde i ordning mig för att jag skulle lägga mig ville jag ta på mig byxor och inte pyjamas. Först stoppar man i ena foten och sedan den andra. Ja, ni vet ju redan vad jag tycker om den där modellen med två ben på trosor och byxor när det borde räcka med ett, men den här gången fick jag i en fot i varje ben, så att jag kunde ställa mig upp och dra upp byxorna. De fastnade bara lite där bak i blöjan som pépé satt på för natten. Pépé hjälpte mig, men en liten stund senare drog han av byxorna igen och tvingade på mig pyjamasen. Jag som trodde att jag vunnit, men tji fick jag. Fast jag sov gott ändå.