Papsens finger kan

Hej dagboken,

I kväll när papsen kom hem lekte vi i soffan, och papa satt också med oss. Dörrarna till mitt lilla hus som man stoppar djuren i var låsta och jag vet att man kan låsa upp med nyckel, men också att papsen är så duktig att han kan låsa upp med fingret. När papa och papsen satt och pratade var det ju ganska självklart att jag tog papsens finger i handen och visade var han skulle använde det. Tur att han är så smart att han fattar snabbt :-)

Sedan lekte jag lite i min hage, med papsen som satt på huk utanför. Då visade jag att när jag stod upp, så kunde jag först släppa ena handen, och det var ju ingenting nytt, men sedan en liten, liten stund försiktigt släppa den andra också. Det där måste jag träna på, det kan ju bli hur kul som helst.

Innan kvällsmaten var det dags att bada också. Vi hade fullt upp sedan papsen kom hem från jobbet, faktiskt. Jag har ju en massa leksaker, så mycket att jag nästan inte får plats längre. Men nu tycker jag att det är roligt att bada igen, jag sitter jättelänge och vill inte alls resa mig. När jag ändå börjar bli fördig, så hjälper jag papa att tömma badkaret på leksaker och slänger ut dem i det stora karet som mitt kar står i. Jag visade också papsen att jag börjar titta noggrannare på leksakerna. Till exempel, en gul fisk med ett litet vattenhjul i, som man kan snurra på om man vill. Den får jag nog också undersöka vidare!

Pepe

Hej dagboken,

I förrgår kväll provade jag att säga papsen på riktigt, men det kom liksom ut som "pepe". Papa och papsen var inte riktigt säkra på om de fattade rätt. Men i går morse när jag åt frukost med papa och papsen var på jobbet, så sa jag i alla fall "papa" till papa. Då frågade han "och papsen då, var är han?" Då tänkte jag att han menade att papsen skulle komma hem, så jag vände mig mot ytterdörren och pekade med mitt lilla finger och sa "pepe?" Då förstod han att jag menade papsen. Vadå, det är faktiskt inte så himla lätt, vuxenspråket, och glöm inte att jag måste lära mig två vuxenspråk.

I går kväll kom tata Sandie till oss, för att fira min födelsedag lite i efterskott. Jag fick en jättefin present som faktiskt blir en present till hela familjen. Vi skall fotografera oss hos samma fotograf som tog bilder på tata Sandie och hennes mamma och pappa när tata hade fyllt år (en massa år, jag kan inte ens räkna så långt, men jag tror att papa och papsen har sagt fyrtio, det måste ju nästan vara mer än hundra, eller?) Papa och papsen skall försöka se om vi kan ta bilderna nästa månad.

Jag har varit ganska röd i stjärten några dagar nu. På dagis säger de att nu kommer tänderna. Vi får väl se, det har papa och papsen sagt tusen gånger redan, och än har jag bara en liten tandstump som syns. I alla fall har jag ingen feber än, men det kanske kommer till helgen, för då har det gått tio dagar sedan min vaccination. I morse var jag mindre röd, så det kanske var falskt alarm, igen ...

Busvissla som papsen

Hej dagboken,

Oj, oj, oj, helgen är redan slut, ändå fick vi en timme extra. Nu sover jag redan och det är kin spökskrivare som får jobba.

I går var vi bara ute en gång på promenad, annars lekte vi inne hela dagen. När vi promenerade har jag kommit på att ännu roligare än att åka i vagnen är att papsen bär mig. I går sträckte jag honom armarna när vi nästan var framme och det gick ju bra. I dag tänkte jag att jag skulle försöka lite tidigare, typ så fort vi lämnade Hagen. Men se det gick inte. Det hjälpte inte att jag lät tårarna skvätta, flera gånger faktiskt, jag fick inte komma upp förrän en kvart innan vi var hemma. Inte illa, kan man ju tycka, men vi får se om jag inte skall kunna utöka det så småningom.

Papa är nog bäst på att göra grimaser. I går höll han på och såg jätterolig ut. Papsen gör också lite grimaser, men han behöver nog träna lite mer. I stället räcker han ut tungan och då gör jag ju likadant. Sedan försöker jag att få tag på hans tunga och sticker in fingrarna i hans mun. Men det har jag nog redan berättat, kom jag just på. Sedan stack jag in både pekfingrarna i min egen mun och blåste, tänkte att jag skulle busvissla lite. Men det gick sådär, faktiskt. Ingen vissling alls. Precis som när papsen busvisslar, med andra ord.

När vi lekte i soffan la jag munnen mot armstödet, och sedan mot papsens arm, och blåste så att det fes. Det var också attans roligt. Apropå att fisa, så har jag tangerat personligt rekord i dag. Jag har bajsat fyra gånger!

Mina favoritleksaker den här helgen har varit min tryck-och-snurrmaskin men jag fick också en jättefin leksak av min franska gudmor Catherine. Det är ett litet hus med hål i taket. Varje hål har olika form och i varje hål skall man stoppa ett djur som står på en liten platta med samma form som ett av hålen. Hänger ni med? Det gör jag, nästan i alla fall, men jag har valt att vänta lite innan jag visar. När djuren har ramlat ned så sittar det i ett litet rum med en dörr med fönster. Jag har nyklar, så att jag kan låsa upp och släppta ut djuren. Fast just nu tycker jag att det är roligast när dörren inte är låst utan man kan stänga och öppna och hämta ut och stoppa tillbaka djuret samma väg. Det roligaste med nycklarna är att man kan slänga dem i golvet, och det är väl inget fel med det.

Små smulor

Hej dagboken,

I dag har jag haft en kanondag på dagis. Allt var toppen, jag åt och sov massor, och då lekte jag förstås. Dagistanten berättade att jag är så duktig på att äta bröd. Med mina små fingrar plockar jag loss små smulor spm jag äter.

När papsen lom och hämtade mig blev jag förstås jätteglad. Men när han skulle sätta mig i bilbarnstolen ville jag inte det. Jag bara ville inte, helt enkelt. Eftersom papsen inte alltid förstår vad jag säger, så var jag tvungen att gråta för att han skulle förstå. Stora krokodiltårar fick jag till. Då tog han upp mig igen och vi stod och mös utanför bilen igen. Då trodde han att vi kunde åka, så jag fick köra hela grejen igen, tills han plockade upp mig en gång till. Så stod vi och mös en stund till. Då ville han absolut sätta mig i bilbarnstolen igen. Han tyckte att vi skulle åka hem, sa han, äta lite och bada. Jag hade hellre stått kvar där vi var ett tag till. Men nu var han enveten och tog inte upp mig, utan stod över mig i bilstolen och klappade mig, gav mig min gosekanin, nappen hade jag redan, så till slut grät jag lite mindre. Men när han stängde dörren för att gå till framsätet tyckte jag inte att det var roligt. Papsen klappade mig på handen när han kunde och pratade med mig. Sö när vi kom hem så var allt bra. Men det var skönt att komma ut från bilen igen. Papsen trodde att det var mina vaccin från i går som gjorde att jag var lite känsligare än vanligt. Kanske hade han rätt.

Men, när det var dags att bada var jag i finfin form i alla fall. Jag satt länge och lekte med alla mina leksaker och papa hade tagit upp mina badböcker också. Förr tyckte jag mest att de var kul att bita i, men nu har jag förstått att man kan titta på alla bilder. I dag valde jag en bok med en båt, en fiskmås och lite andra saker. Är det sådana böcker som papsen skriver?

Sedan bestämde jag mig för att tömma badkaret på leksaker. Dn och av av de kanske trettio leksakerna som jag har i karet åkte ut. Papsen skrattade åt mig så att papa undrade vad som stod på där han stod i duschen.

I morgon är det lördag oxh sedan är det söndag. Oj, vad vi skall mysa tillsammans!

23 oktober 2013

Vår älskade lilla dotter,

Den här dagen var det bara vi tre. Vi behövde inte ha bråttom, vi skulle ingenstans. Vi behövde bara koncentrera oss på att ge dig att äta, att byta din blöja, att se till att du var rätt klädd. Det här var vår gemensamma pappaledighet som vi had framför oss, som just börjat. 

Vi hade givetvis ingen apparat med oss för att sterilisera dina nappflaskor och nappar. I stället kokade vi allt för att det skulle bli rent och bakteriefritt. Det gick bra, trots att det var så mycket kalk i vattnet att vi snabbt kunde se avlagringarna på kastrullkanten.

Vi hade ju läst att en liten bebis ville ha sin välling i kroppstemperatur och försökte varje gång det var matdags att värma din välling i vattenbad. De första gångerna gick det bra, men när skrek högre och högre blev det allt svårare att hålla ut. Vi ville ju inte att du skulle gråta, ville inte att någonting skulle vara fel, så vi sprang och skyndade oss att "rätta till" allt som kunde ordnas.

Det var ovanligt varmt för perioden i Moskva. Lägenheterna var uppvärmda så mycket att man fick gå omkring i t-shirt och kalsonger för att inte bli för varm. Vi kunde ju inte heller vädra och riskera att du råkade ut för tvärdrag. Men vi la din lilla säng i det sovrum som vi inte använde medan vi öppnade lite i resten av lägenheten.

Redan första dagen tog vi ut dig på en liten promenad, men bara till matvarubutiken som vi hittat. Papa bar dig i den bärsele som vi tagit med oss och som visade vara så praktisk att ha dig i när vi var ute.

På natten hade vi din lilla korg i vårt sovrum, för att vi skulle höra dig när du grät. Du skulle ju äta var tredje timme, även på natten. Vi hade också tagit med oss ett larm, en platta som vi la under din korg så att det skulle ringa om du inte andades. Det hände förstås aldrig, men larmet gick varje gång som vi lyfte upp dig utan att stänga av det. Det blev många gånger som vi fick rusa tillbaka och stänga av, särskilt mitt i natten. Men vad gjorde väl det, när vi visste varför vi gjorde det, när vi visste att du var med oss?

Vaccin

Hej dagboken,

I dag var jag hos farbror doktorn, den vanliga, inte hon på dagiset. Det var dags för vaccinering igen, den här gången var det mässling, påssjuka och Röda Hund. Det gjorde bara lite ont, jag fick den i låret som vanligt. Doktorn vägde mig inte igen, eftersom jag gjorde det i fredags.

När vi var klara gick vi förbi en restaurang där farbror Eric just höll på att sälja lite mat till kocken, så vi fick säga hej till honom.

På kvällen lekte papsen och jag som vanligt. Den här gången i deras säng, där jag fick klämma lite på papsen väckarklocka och trycka på knapparna så att de pep lite. Sedan lite som alltid lekte vi med klädnyporna och med min tryck-och-snurrmaskin.

I soffan sedan räckte papsen ut tungan åt mig. Jag räckte ut min tillbaka och samtidigt försökte jag få tag i papsens med handen, men det var inte lätt, så hal som den var. Ändå försökte jag få in hela handen i hans mun. Nästa gång skall jag nog lyckas.

22 oktober 2014

Lilla älsklingen,

I dag för ett år sedan var det en stor dag. Den första gång vi såg dig! Vi hade varit och köpt blommor till Yulia på morgonen och vi hade presenten med oss. Vi hade stämt träff med Romain vid en tunnelbanestation, tillsammans med Valentina som vi aldrig träffat förut. Vi skulle åka med advokatbyråns chaufför till sjukhuset. Vi fick vänta ett tag innan alla var på plats, och vi var allt lite nervösa. Inte så lite heller, förresten, vi skulle ju få träffa dig för första gången, vår lilla Maia som vi väntat så länge på.

Bilen tog oss till sjukhuset. Det vat inget vackert sjukhus, men det såg hyfsat modernt ut. Där fanns ett speciellt rum, där alla pappor och familjer väntade på mammorna och de små bebisarna. Två familjer fick träffa sina mammor och barn innan det var vår tur. När vi kom dit fick vi lämna dina kläder som vi ville att du skulle ha på dig. 

Så kom Yulia ut och en sköterska hade dig i famnen. Du var så söt, så underbar, så liten du var, helt i din knallrosa overall. Det var papa som fick ta dig i sina armar först, och papsen fick sköta kameran och ta bilder på er två, sedan tillsammans med Yulia. Därefter bytte vi plats, så att papsen fick hålla dig medan papa tog kort, först bara vi, sedan med Yulia. 

Vi körde Yulia till den privatklinik där hon bodde precis innan hon åkte till bb. Där kunde vi ge henne hennes present. Blommorna hade hon fått på sjukhuset. Vi kunde prata lite med Yulia eftersom både Romain och Valentina var med. Vi fick oss hjälp med att blanda till din första nappflaska och papa kunde ge dig den i Yulias rum.

Därefterbar det av "hem" till vår lägenhet. Hela tiden i bilen, både från sjukhuset till kliniken och sedan till lägenheten, låg du i papsens armar. Jag ville aldrig att färden skulle ta slut, men samtidigt ville vi förstås komma hem till oss och upptäcka dig på riktigt.

Du var så söt, och så liten. Vi var så försiktiga för att inte göra någonting fel. När du grät hade du fortfarande inte  mycket kraft i lungorna, så det var ingen fara med grannarna. Vi la dig i den lilla korg som vi haft med oss från Frankrike och klädde dig så att du skulle sova gott och aldrig vara kall, men inte heller för varm. Du kan tro att vi tittade till dig ofta, ofta.

När du åt, var det inga stora portioner. 30 milliliter till att börja med, men du åt duktigt och du bajsade som du skulle. Du var så duktig, papa och papsen som var sådana nybörjare kunde inte få ett lättare barn att ta hand om. Och vi gjorde det med all den kärlek vi hade, precis som vi fortsätter att göra och som alltid kommer att vara fallet, vår älskade lilla Maia Sötnos.