Hej
dagboken,
Nu har det gått sådär jobbigt länge igen att jag inte
riktigt vet vad jag skall börja.
Jag var i alla fall hos farbror doktorn i förra veckan.
Nu är jag 87 cm och väger 11 kilo. Pépé är en och åttiosju, så om någon undrar
hur lång en meter är, så är det exakt så mycket som skiljer pépé och mig.
Jag har blivit jätteduktig på att hoppa jämfota. I vår
lilla trappa från hallen till vardagsrummet hoppar jag jättebra ned. Pépé och
papa vill alltid att jag skall hålla dem i handen, så det gör jag.
När pépé kör mig till dagis och vi åker förbi Basse-Rentgen.
Där ligger skolan som jag skall gå i till hösten. Men jag säger att jag skall
gå till jobbet i stället, precis som pépé och papa.
Om ni undrar, så tycker jag fortfarande inte om att
borsta tänderna. Jag brukar säga till papa och pépé att jag inte vill borsta
men det är som att tala för döva öron. De plockar fram borsten ändå. En liten
stund kan jag borsta själv, men jag tycker faktiskt att de går till överdrift
som vill borsta i flera minuter. Jag är klar på femton sekunder, ibland kanske
trettio och jag lovar att det räcker. Faktiskt.
I helgen var pépé och jag ute och
promenerade. Papa var ute i trädgården hela helgen. Först fick jag gå en bit
själv. Pépé tycker nog att det går fortare när jag sitter i vagnen. Jag vill ju
gärna undersöka allt som finns runt omkring. Ibland innebär det att man måste
gå åt sidan och ibland bakåt. Jag hoppas att jag inte blir lika enkelspårig som
pépé när jag blir stor och bara vill gå framåt hela tiden. Det är ju inte alls
roligt, faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar